If you want it so bad, it's worth it all!

Annons

Var det mitt fel?

Jag känner mig som världens minsta människa, jag går bara runt och tänker på lilla O. Alltid, allting jag gör påminner mig om henne, jag vaknar helt kallsvettig om nätterna för att jag har drömt om henne, drömt om förlossningen om hur hon inte skrek när hon kom ut, jag plågas varje dag utav tanken på att jag inte höll henne den dagen, den 26e juli 2016. Jag hade chansen men jag tog den inte, för jag ville inte fastna för någon som jag vet att jag tog livet av, tänk om jag bara hade vågat hålla i min livlösa dotter en gång, säga till henne att jag aldrig kommer glömma henne och att oavsett om hon är i livet eller inte så kommer jag aldrig sluta älska henne. Jag tänker på henne så fruktansvärt mycket och jag saknar henne ännu mer. Inga tabletter i världen kan få mig att må bättre, inget knark i världen kan få mig att sluta tänka på henne, ingenting. Absolut ingenting fungerar. Jag saknar henne så oerhört mycket och jag vill inget annat än att gå vidare i livet, sluta tänka. 

För tillfället är jag som en vandrande grönsak, jag går på automatik, försöker, låtsas, fejkar. Men det räcker nu. 

Jag är hungrig men jag kan inte äta, varför ska jag behöva äta och ”vara som en normal människa” när min dotter aldrig fick chansen att se världen utanför magen? Ett år har snart gått och jag är mer nere i skiten just nu än vad jag någonsin tidigare har varit.

Jag vet inte hur jag mår, jag vet bara att jag inte kan stänga av omvärlden längre, jag måste klara mig genom detta helvetet också! Jag får så ont i hjärtat när jag ser alla bebisar, tanken på att det KUNDE varit jag som gick omkring där med en barnvagn.

Nästa månad är det ett helt fucking år sen hon dog, hon dog i min mage och jag fick dödföda henne, vi valde att se henne men att hålla henne då fanns inte på världskartan. Jag undrar om hon hatar mig. Jag förstår henne isf, för jag hatar mig själv såpass mycket själv redan så det gör inte så mycket om hon också hatar mig. 

Även fast hon aldrig hade klarat en förlossning så plågar detta mig något fruktansvärt. Att först känna hur hon leker ninja i magen till att inte känna en enda spark, inte ens en enda rörelse. 

Jag skulle varit mamma nu…..
Edit: Lilla O dog i min mage. P.ga ett medfött (kan man sägs så?) hjärtfel, bröstkorgen var så svårt intryckt och tillslut klarade inte hjärtat av att slå. OCH DETTA MISSADE LÄKARNA?! HUR? Allting såg så bra ut på UL enligt dom.. 

– Att döda någon är enkelt, det är att leva med det som är det svåra. – Jason Statham

Annons
Kommentera (1)

Kommentera

  1. Annelie

    Oavsett så är du fortfarande mamma till ett vackert änglabarn ❤️ Jag tror inte hon hatar dig för att du inte höll henne, jag tror hon förstår.

Se fler...

Vilken tragisk människa!

Så jag satt och kollade igenom mina inlägg och hittade väldigt gamla och tragiska inlägg, inlägg ifrån när jag var som sjukast och inlägg som jag inte ens minns att jag har skrivit. Inlägg som fick mig att skämmas, inlägg som jag önskar att jag aldrig publicerade, för jag var en tragisk människa innan jag träffade pojkvän, alltså kan ni fatta att vi snart har varit tillsammans i två år?! Och att vi har hunnit genomgå så mycket i vårt förhållande, att vi har klarat av att gå igenom b.la ett missfall (som ingen människa ska behöva göra, hon dog i magen och jag fick dödföda henne) och fortfarande står vi lika starka som förut om inte starkare!

Jag skulle egentligen ha jobbat idag, men jag fick ringa tidigt imorse och säga till att jag var tvungen att stanna hemma för jag hade så jävla ont i huvudet! Men det var okej så det var inga problem!
Sen så precis innan jag skulle hoppa in i duschen så ringde min chef (!) och frågade ifall jag kunde komma imorgon för dom behövde mig, så jag kände mig lite behövd (A) och sa att jag kunde komma, så imorgon börjar jag jobba 06,00 tills ah jag är färdigt helt enkelt xD

Men nu ska jag vara lite social mot Henke och pojkvän. så hörs vi inte senare så hörs vi imorgon!
tumblr_ldgftzJYpE1qa3tiko1_500

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

FÖRST VILL JAG BARA KLARGÖRA ATT JAG INTE SÖKER ER UPPMÄRKSAMHET ELLER NÅGOT I DEN STILEN! DETTA ÄR MIN BLOGG, JAG PUBLICERAR DET JAG VILL OCH OM DET INTE PASSAR SÅ KOM IHÅG ATT INGEN HAR TVINGAT DIG/ER ATT LÄSA!

Jag är så himla liten i denna väldigt stora världen. Jag vet varken ut eller in och varje dag är det samma rutiner hela tiden. Jag bara gör saker för att det måste göras, jag jobbar för att jag måste jobba, jag svälter mig själv för att jag måste, jag tar mitt insulin även om jag egentligen inte borde göra det, för jag måste bli smal och gå ner i vikt. Det var längesen jag mådde såhär dåligt, så himla längesen. Jag drömmer om lilla O varje dag, samma hemska jävla mardrömmar och jag känner mig som en dålig människa, för jag vet att jag är dålig. Jag vaknar upp varje natt och är helt dyngsur av svett, jag blir äcklad av mig själv, av mitt fett, mina feta armar, ben, mage, rygg, hals, nacke. Jag är fet överallt.

JAG ORKAR SNART INTE MYCKET MER!

Pojkvän gick ut med Ice, så jag kan ligga i sängen med allt mitt fett och gråta, det är väl bättre än att sitta i garderoben och lipa?

Så jag ligger här, med ögonen fulla av tårar, blöta kinder, maskar under huden (som jag vill skära ut, men har varit fri från rakblad i 3 år), med mina två nallar, ja ni läste rätt! Min Bruno och min alldeles egna Dumbo<3

Jag måste dock snart torka mina tårar, sätta på det snart utslitna fejkade leendet och traska (eller halta) bort till mina föräldrar och hämta tvättmedel.

Ang. mitt haltande, så råkade jag slå i min stortå i Ice’s märgben så det blev ett stort jack och massa blod. Urk!

Kanske dags att göra lite nytta.

Annons
Kommentera (6)

Kommentera

  1. twiggy

    Annelie; Jag önskar inte ens min värsta fiende denna smärtan, jag önskar ingen detta! Dom säger det, men jag känner mig så jävla liten hela tiden och så himla maktlös:( <3

  2. Annelie

    Inget fel med det. Ibland känner man sig liten ❤ du skriver det DU vill. För det är som du skriver, din blogg och passar det inte så läs inte. Du är en fantastisk kvinna! Det du har gått igenom och det du går igenom är inte lätt. Du är starkare än vad du tror!

Se fler...

Jag försöker att leva, så jag vågar att dö

Hej på er!

Jag har jobbat som en tok, såpass mycket att jag har börjat drömma mardrömmar om jobbet.

Tanken var egentligen att vi skulle flytta och börja om på nytt i en ny stad, men det blev inte riktigt så, tråkigt nog!

Ah just det! Visste ni att min diabetes tog död på mig förra året? 30onde November 2016 dog jag. Det är sant, jag minns att jag kom hem från jobbet, sa till pojkvän ”kan du väcka mig om en timme? Jag måste vila en stund för jag är så trött” han svarade att han skulle väcka mig. Dagen efter så vaknade jag upp på IVA, med enorma smärtor i bröstet, sköterskan försökte få mig att tro att det var p.ga att dom haft EKG lappar på mig, men det var inte sån smärta, denna var värre. (Jag brukar få ont av EKG klistermärken btw). Efter många om och men fick jag träffa jourläkaren som hade tagit emot mig och ambulanspersonalen som hade hämtat mig, dom förklarade vad som hade hänt dagen innan. Jag fick även förklarat att mitt hjärta slutade slå i ambulansen påväg till Akuten och även inne på Akuten. Jag dog alltså två gånger den dagen. (Dom hade gjort HLR på mig, därav smärtorna.) Jag hade vak på IVA, det var två sköterskor som satt och stirrade på mig genom en ruta, jag hade kateter och jag hade blivit magpumpad. Dom sa att dom aldrig tidigare hade sett ett liknande blodsockerfall, detta var det värsta dom sett och varit med om. Sen fick jag lov att ringa 1. Min mamma och säga att jag inte kunde jobba, vilket hon redan visste! (Jag tänkte bara på jobbet och pojkvän). 2. Chefen! Hon visste vad som hade hänt för mamma hade hunnit säga det på morgonen, jag vaknade 06.45 och började då klockan 6. Sen skulle jag inte få ringa fler, men jag lyckades tjata till mig ett jätte viktigt samtal. Så jag ringde pojkvän och sa att jag hade vaknat och frågade om han kunde komma upp, vilket han kunde. Sen fick jag sköterskorna att dra bort min kateter för den var bara i vägen. Och på eftermiddagen (tror jag) blev jag flyttad till Avd. 61 (medicin avdelningen) p.ga min diabetes. På natten fick jag världens jävla panikångest och snackade massa strunt och var fly förbannad på pojkvän HELT UTAN ANLEDNING! (Om man läser smsen) Men jag minns inget från den natten, dom drogade ner mig på avdelningen, fick både stess och oxy och propavan, så jag blev lugn och kunde sova tillslut. Dagen efter skulle jag träffa min diabetes ssk men eftersom att jag satt fast i en droppställning så fick jag ringa och säga att om hon ville ses så fick hon faktiskt komma bort till mig. Vilket hon gjorde, men hon var inte glad på mig, skällde ut mig efter noter och så fick jag panikångest igen och lipade igenom hela mötet och tydligen bad jag henne dra åt helvete?! Minns ingenting! Helt svart. Nåväl.

Jag fick inte jobba på ett par dagar för läkaren, så jag fick sjukskriva mig en vecka.

imageNär jag kom hem så visade Ice hur mycket han hade saknat mig❤️

imageimageMin arm var blå och fin en vecka efter att jag kommit hem.

 

Annons
Kommentera (2)

Kommentera

  1. Kattis

    Men hjärtat❤ Fan du måste vara mer försiktig! Du måste få hjälp att bli frisk från din ätstörning för annars kommer diabetesen döda dig:(
    Jag VET hur svårt det är men du förtjänar bättre än det här!

Se fler...

Blöh

Jag mår så fruktansvärt illa, jag har typ ingen ork till något och det blir bara värre också!
Näsan rinner som en jävla kran och jag hostar som en tok och får blodsmak i käften efteråt, men jag hostar inget blod det bara smakar blod efteråt^^
Jag är varm hela tiden men tycker att det är iskallt och det är jobbigt att försöka vara social, men jag känner att jag måste.
Fast egentligen så hade jag velat gå och lägga mig och gå i idé av något slag, men det går ju inte..
Och jag vill stänga av min mobil, för jag orkar inte höra den hela tiden, eller iaf sätta den på flygplansläge men det kan jag inte eftersom att jag inte vet om och när jobbet kommer ringa in mig för att dom behöver mig, jag hatar egentligen att vara timanställd men vafan gör man inte liksom?
Jag behöver ett annat jobb, med fast anställning, det hade varit det bästa!

Nåja, nu ska jag nog strax laga mat eller så, om jag inte har för ont i min arm, för när den gör för ont så är det praktiskt taget omöjligt att använda den, men men..
image

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

stats